Först puffar han lite vänligt på mig så att jag ska upptäcka honom, för han är väldigt liten och riskerar att bli trampad på annars. (Vilket förmodligen hade skadat mig mer än honom ...)
... och drar fräckisar. Det tycker han är kul, minsann.
Och vem kan vara lappsjuk i närheten av någon med det smilet, liksom? Den enda som är missnöjd över situationen är hundkraken i huset. Han har gömt sig i tvättstugan och kommer bara fram om man mutar honom med mat. Så nu måste jag åka och handla, för hundmaten har jag ju gett till min nya vän.

Till den här snygga saken. Om ett år har vi förhoppningsvis ett föl. Bilden har jag snott från SHAVF, som jag hoppas inte stämmer mig för det.

